Le Fabuleux destin d'Amélie Poulain

Jag läste franska i början av högstadiet. Efter två veckor bytte jag till tyska eftersom jag inte kände någon i franskaklassen (och var för rädd för att ta kontakt med någon).

Såhär i efterhand inser jag att det nog var fel beslut att ge upp så lätt. Dels för att franska är ett fantastiskt vackert språk och dels för att jag hade jag upptäckt filmen Amélie från montmartre tidigare om jag gått kvar och inte nu, sju år senare.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att en så komplex film hade varit för mycket att ta in för en pubertal 13-åring som helst spelade gameboy och gick i huvtröja.

Hursomhelst såg jag den ikväll och jag måste säga att jag är förundrad över hur bildspråket i filmen lyckas förmedla så mycket utan det alltför vanliga tvånget att vara övertydligt verbal.

Kudos till fransmännen, dom har alltid haft en speciell talang för finkänslig pantomim.


Mucket bra film!

/S out!